Som genom ett barns ögon...

Min tanke har varit att stänga ner bloggen.
Stänga ner mitt instagram.
Slänga mina pärlor, fjädrar och tyger.
Bara sluta med allt.
Ingen inspiration att ge, varken till andra eller mig själv.
Den där rösten som säger,
det blir inte bra i alla fall.
Det du gör.

Saker som händer,som jag inte kan skriva av mig om här.
För att det hör inte hemma just här, i min frizon.
Saker jag inte ens pratar om, med dom närmaste.
Ibland behöver jag ta det själv först.
I tystnaden.

Men samtidigt så väcker det en känsla av att vara oäkta.
Jag har aldrig varit känd för att spela teater.
Ändå biter jag ihop.
Det har tagit mera kraft än jag trodde.
Att lura sig själv.

Men så i helgen...
Min brorson tittar på mig med glittrande ögon och säger:
- Du borde bli gladiator på tv.
För honom idoler.
För mig symboliskt.
Att han ser något som jag inte ser alla dagar.
Han ser styrka, mod och kraft.
En faster som passar att vara gladiator.

Det är enkelt i barns ögon.
Man är där, man kramas, man pratar.
Om sånt dom tycker om att prata om.
Leker, äter och är i stunden.
Har svar på frågor, sätter plåster på sår.
Kommer när man lovar att komma.
Enkelhet.

Kanske blir man en gladiator då i ett barns ögon.
Som jag tydligen är.
I min brorsons ögon.
Eller den ständiga bäraren som jag är i min systerdotters ögon.
Och än så länge en ganska cool faster till min brorsdotter.
- Vad snygg du är i hatt, säger hon.
I hennes ögon ser jag något jag känner igen.
Från när jag var liten.
Och tittade med samma blick på min moster.

Det är viktigt för mig.
Att dom får allt jag kan ge.
I känslor.
Att dom är det viktigaste.
Att jag finns där.
Alltid.

Men den senaste tiden,
så har jag inte känt så.
För att mitt eget inre har varit ett kaos.
Sån kaos som vuxna skapar.
I vilsenhet, maktkamper och fladdrande hjärtan.
Jag har varit rädd för att dom ska uppfatta det.
Känna något hos mig dom inte förstår.
Som jag inte kan förklara.
Så har jag känt.
När det gäller alla, inte bara dom.
Utan med flocken, vänner och andra.

När jag tittade ut över gården,
hos min bror.
På människorna jag älskar så att det svider i hjärtat.
Så hände något i mig.
Tänker att för dom man älskar,
så gör man det bara.
Fortsätter.

Jag ser dom i vattenkriget, på studsmattan,
i en stol i skuggan, en skottar grus, en annan lagar mat.
Det är med dom jag hör ihop, med flocken.

Jag går en sväng.
Lutar mig mot ett träd.
Och tittar upp, där ljuset tar sig igenom.
Det gör ju så, tar sig igenom, alltid.
På sitt eget sätt,
 hittar sina egna vägar.

Som genom ett barns ögon.
Som möter min blick.
Glittrande ögon fulla av kärlek.
En blick som säger,
du är så stark, du kan allt.

Det är just då jag tänker,
 att det är det jag ska se hos mig själv.
Det han ser.
Gladiatorn,
stormandes över en arena.
Halt och lite lytt.
Men ändå en gladiator.

För en gladiator kan man inte besegra.
Det sa han också, den lilla.
Jag tror på det.
Det första jag gör är att sparka den där rösten.
Och fortsätter med det jag tycker om.

För min skull, för deras skull.
För att vara den jag är.
Den människan dom älskar.
Det räcker så.
För ett fladdrande hjärta.
Allt annat kommer av sig självt med tiden.

Till er, mjukhet.
Kram Hannis


















13 kommentarer:

Anna S sa...

Du har så rätt i det du känner. Det att följa sin inre röst och inre vilja.
Det är så fint att du hardin flock. Och systerbarnen och brorsbarnet ser dig nog helatiden som en gladiator . Även om jag absolut förstår din rädsla . Barn accepterar ju en som den man är, oavsett. Så länge man är snäll och bra. Så härligt det måste varit att höra det om gladiator! :-). Jag ser dig och många med oss också som skinande supergladiatorer.
Eller som världens starkaste tjej.
Jag är glad och tacksam att du inte stänger ner. Utan fortsätter att vara den du är. Den du vill vara. Mig ger du och har sett mängder av inspiration. :-)

Jag mår bra just idag. När jag omfamnar mitt inre och delar så lossnar mycket tunga stenar från mig. Går i vågor, men nu börjar jag kunna hoppas att det går att må så mycket bättre.

Stor kram härifrån! Stå på dig och låt ingen stå på dig.

Marika sa...

Igen, Hannis, skriver du det jag själv känner och vänder upp och ner på allt. Dessutom mycket vackert. Satt just med tårarna på tvären och tänkte att jag borde ta min väska och lämna allt...hunden med. Jag känner ofta som du att jag inte är bra nog och ikväll fick jag höra att det är sant för hundrade gången. Sen vet jag ju egentligen att jag är en varghona med styrka att hålla uppe flocken och få hannen att tro att det är hans verk. Jag samlar ju kraften här, i skrivandet/skapandet.Men jag behöver min flock så klart. Klart att vi måste fortsätta. Det gör både gladiatorer och vargar. Massvis med kramar!!!

Mamma C sa...

Av barn får man höra sanningen. Du är en riktig kämpe, och har din trogna flock som ser din styrka.
Kram Mamma C

House and Garden by Bia sa...

Vi känner väl alla ibland att man blir lite less och vill stänga ner både det ena och det andra...att sluta med bloggandet och instagram, det hinns inte alltid med, nu på våren är det så mycket man vill/måste göra och då kommer tvivlandet... ska man fortsätta eller....men själv skulle jag inte känna mej hel om jag la av med det som "är jag "....hoppas du kommer på hur du vill ha det och sköt om dej ;))
Kramis bia

Ida här och nu sa...

Fina underbara du ♡

Flower of Fame sa...

Lyssna på barnen. De är kloka. Hoppas du får tillbaka din glöd att vara kvar här. Ha en mjuk fin dag Kram Pernilla

annika sa...

Det är i de svåra stunderna man också inser sin styrka. Din gladiatorstyrka som förmodligen lyser igenom allt och som barn ser. De ser inte det ledsna i mungipan eller ögat. Du är så vacker i all din sårbarhet och var jag hos dig skulle jag hålla om dig hårt. Man måste inte dela allt som händer, men ibland underlättar det. Jag älskar ditt sätt att beskriva tillvaron och hoppas du orkar hålla bloggen uppe. Ser fram emot att läsa mer av dig min vän. Håll ut, du vet i motvinden lyfter draken. Många kramar!

Anci sa...

Usch, vad tråkigt att du känner så ! För du ger så mycket inspiration genom dina bilder (och även hopp och tröst) och genom det du gör, alla vackra saker. Och dina ord som är både uppmuntrande och som ger ett lugn ibland. Det är ok, du är bra som du är, så känner jag när jag läser dina ord.
Det är väldigt bra det du gör !

Hoppas att du snart kan känna det själv igen :)

Många kramar
Anci

Lund Johanna sa...

en stor och varm kram till dig. Såklart du är en Gladiator, såklart! Även om det inte alltid känns så. Så det så! En kram till <3

Anonym sa...

I mina återkommande stunder av svårmod finns rädslan för att ge upp och släppa allt som skapar mening för mig, allt som är vackert och ger mig glädje. Genom att läsa din blogg har jag återfått livsmod och ett balanserat sinne. För mig är du en mästare att bearbeta och mjukt respektfullt omskapa det som livet ger. Frön, känslor, tankar och ting.Det kräver sin tid.
Stor kram
Gunilla

Kia sa...

Ja barn ser livet lite enklare. De krånglar oftast inte till det som vi.
Ibland har man inte lust med någonting, stänga ner allt och bara få vara. Men man kan ju bara låta det vara en stund och se vad man känner senare.

Visst är de söta de små! Tänkt om de kunde vara så hela tiden. : )

Ha en bra dag!
Kram Kia

HWIT BLOGG sa...

Fina du, starka ord och en stark berättelse som jag känner igen så väl...
En stor varm kram från mig till dig.
Titti

VisaLiza sa...

Så mycket känsla det ligger bakom alla de där orden, mycket att bära på och hantera oavsett vad det är. Fint att du delar med dig av det även om du väljer att hantera det själv i första hand. Allt behöver inte skrivas om men ibland kan det vara skönt att andra vet att en har mycket att hantera. Mycket ljus och kärlek till dig! Du skulle vara mycket saknad om du valde att sluta blogga, kramar Liza!